MÅNGA ÅR SENARE

Ny text snart.

AVSLUTNINGAR I TEAK

Pollux. Index. Digitus medialis. Digitus anularis. Digitus minimus.

Författaren hade gått nära och snuddat vid en av museets ytterväggar och därigenom fått en svag blandning av karminröd och brun färg på flera av sina fingrar. Han hade besökt byggnaden tidigare samma dag men nu, en bit in på kvällen, satt han hemma bekvämt tillbakalutad i en Illum Wikkelsö-stol på sitt arbetsrum två våningar upp i Junzo Yoshimura-huset från 1967. När det var helt tyst, vilket det ofta var i Y’s arbetsrum, hördes ibland ett svagt knirrande från några av stolens fogar. Det var då Y ansatt av en hisnande, men likafullt lätt, rastlöshet började skaka rytmiskt med sitt ena ben och inom någon halvtimme utan undantag reste sig och gick bort till Finn Juhl-skrivbordet med benställning av patinerad metall och avslutningar i teak. Där tog han plats i wegnerstolen han under namnet Henry Faulds ropat hem på en auktion i London. Sedan skrev han. Ibland under tio minuter, ibland under två timmar eller mer. Vad var tid för en man som gillade Alvin Lucier, toppiga bröst och åsynen av månens sken i vågorna in över en avlägsen strand ? Inget knirrande från stolens fogar. Han såg ner på sina långsmala händer och för ett ögonblick passerade med både behag och obehag allt han gjort med dem revy; gester, handslag, smekningar, musicerande, allehanda precisionsarbete och, nej det ska inte förnekas - en del hårda tag. Händers arbete… Avslutningar i teak, tänkte han för sig själv med en outgrundlig men likafullt osynlig min på insidan av sitt eget ansikte. Färgen från museeiväggen satt kvar i mönstren som bildades av fingertopparnas papillarlinjer. Han tryckte sin ena tumme mot baksidan på ett kvitto från Kinokuniya Bookstores, studerade avtrycket i skenet från en grasshopperlampa och - njöt av tystnaden.

EL CAMINO

Julivärme. Det var ännu ett par timmar tills det skulle börja skymma och sällskapet ombord hade just ätit tillsammans. Ljudet från tullkryssarens båda dieselmotorer blandades med det ständiga och för de flesta av oss alltmer frustrerande pladdret från en av medpassagerarna. En shortsklädd man kring 35-40 som det aldrig aldrig gått någon nöd på. Om han fick säga det själv. Han sov i förpiken. Jag säger pladdret för under alla timmar ombord på båten vi lagt ut med från sydnorska Borhaug ner genom Drogden, över Falsterbo-Skanör vidare mot Stralsund hade mannen inte missat ett enda tillfälle att öppna sin lilla mun om än det ena, än det andra och jag överdriver inte om jag, för stora delar av besättningens räkning, säger att det började bli fullständigt outhärdligt. Om det inte var något om EU’s utvidgning i öst eller något om båtens överbyggnad och skoning i aluminium, Lyth magnetkompassen eller hur mycket han saknade sina golfklubbor så hade mannen ett som han tyckte ”oumbärligt citat” eller ordspråk att omedelbart dela med sig av apropå något annat som yttrats. Jag syftar här på två övergripande typer av citerande: 1. De ordspråk och citat som uttalades för sin innebörds skull på det gemensamma språket. 2. De som på t ex latin uttalades till mindre del för sin innebörds skull men desto mer för att uttrycka en individuell briljans med rötter i en studentikos kunskapskultur. (För hur ofta tillför citatet på andra språk än det egna något mer än den lätt ironiska sippa lukten av snille i sin sämsta bemärkelse?) Inget ont om välplacerade ordspråk och citat men tillsammans med mannens galloperande tendens att med sin svada totalt dominera det gemensamma luftrummet fick också detta ovälkomna effekter på tillvaron ombord. ”Medicus curat, natura sanat, Mendaci homini, ne verum quidem dicenti”, ”credere solemus, Necessitatis non habet legem” följt av ett outhärdligt ”som man säger”. Men visst, jag kunde i mina ljusare stunder känna ett sorts kvävt medlidande med hans sätt att bära sig själv genom livet. Han visste väl inte bättre? Kanske hade han haft en hemsk far som i smyg slagit honom länge och hårt? Eller mor? Eller mormorsmor? Vad visste jag? Men lika svårt som att inte slicka sig om munnen efter att ha ätit ett torusformat bakverk täckt av socker verkade det vara för shortsmannen att vara tyst om så än bara för en liten liten stund. Han upprepade sig...”Medicus curat, natura sanat" (Läkaren behandlar, naturen botar) "Mendaci homini, ne verum quidem dicenti credere solemus” (Lögnarna tror man inte ens när de talar sanning) och ”Melius est praevenire quam praeveniri” (Det är bättre att förekomma än att förekommas) utan undantag följt av ett ”som man säger” …det tog liksom aldrig slut. Aldrig. Slut. Någon gång var jag på väg att frankerat till honom brista ut i ett kolsvart ”Memento Mori!” (Minns att du skall dö) och tillslut slog mig till och med tanken på ”Mors ultima ratio” (döden är sista utvägen) men jag använde tiden till annat. Till att göra plogar av svärd. Som man säger. Jag menar lite stil får man ju ha och… timmarna gick. ”Mutatis mutandis” (sedan det ändrats som bör ändras). Tiden förflöt, trots fyllnadsmaterialet, ohejdbart vidare och det fanns ju annat sällskap ombord.”Mens agitat molem”(sinnet förflyttar materien), ” Mors prinudium est” (döden är oundviklig). Det symptomatiskt ironiska i det hela var att jag fann en stor överlevnadshjälp i att kontemplera på ett litet kärnfullt citat av den indiske advokaten, politikern och andlige ledaren Mohandas Karamchand Gandhi. För många mer känd som Mahatma Gandhi. Ett citat som jag av obegriplig, och likafullt oväsentlig, anledning memorerat på spanska; ett språk jag liksom wolof och finska behärskar mycket dåligt, om än alls.

”No hay camino hacia la paz la paz es el camino”

Slå upp det. Om du har tid. Om du inte redan talar spanska.

bilden

jag stod upp till knäna
i snödrivan
utanför huset
där vi bodde på den tiden

när bilden togs

fotopappret har åldrats
och tagit motivet med sig
med varsam hand
fört det några minusgrader närmare upplösningen
svept in pojken, huset och all snö i en tunn men tydlig dimma
kastat en trolsk blå slöja över allting i bilden
och frammanat ett nytt annorlunda ljus
över situationen

med en kall delirisk viskning
hade snön i den där drivan
lockat ut mig ur huset
bett mig lämna familjen, människorna och katten
inne i byggnaden
för att använda och sjunka ner
hos de iskristaller
som tillsammans
bildat ett berg av snö
där utanför
huset


när bilden togs

untitled

kvinnan i ett kök med fönster åt gården visslar åt möjligheter

i bakgrunden; radionyhetsuppläsaren berättar
om stillastående bil i ett södergående körfält
om en lös häst i utkanten av järna

förbipasserande varnas

ETT MINDRE PÄLSDJUR (ROMANFRAGMENT)

Någon körde in i en pelare…

Det var som buktalarens dotter sagt – järvens spår ledde till en köttgömma någon kilometer in i skogen nära flygrakan. I gömman köttet av ett tiotal renar, en älg och en illa tilltygad manskropp utan identitetshandlingar. En ryggsäck (som sannolikt tillhörde mannen) innehöll, förutom en dyr laptop och ett par bruna birkenstocksandaler, även en askskrapa, en sländtrissa av bärnsten, en vävkam av horn, några gjutna bronsbarrar, ben och pilspetsar, en ullsax, några djurhuvudformade spännen samt sex ovala spännbucklor. Manskroppen rörde mumlandes på sig i det svaga förmiddagsljus som nådde in i gömman medan järven mellan tuggorna från en av renhalsarna, och som för att försäkra sig om att mannen inte flydde, kastade hastiga blickar mot honom. Business as usual. Kort yvig svans, stort huvud, kort trubbig nos, kraftig kropp, tjocka ben. As usual. Vad mumlade mannen om? äntligen…. bara… det… bara det... inte




http://www.kulturlandskap.se/tidigare-filer/image021.jpg

FOGGY NOTION

Vägen. Berget. Byn.

Alla försök och upprepade landvinningar i stan en långgrund höst fick oss att längta bort. Ingen inlåst frihetsromantik. Bara bort. Bort. Så vi reste med buss till skidorten Chamonix i östra Frankrike. Tysk, bussföraren, hade ett stort rött huvud som han, om han om han rörde på det, bara rörde i sidled. Tysk saknade hals vilket säkert försvårade huvudets rörelseförmåga. En gång i tiden hade han nog haft en hals tänkte jag men med åren hade det stora tunga huvudet emellertid sjunkit ner, in mot hans osunda kropps odefinierade centrum. Kanske skulle det med åren, tills man bara såg överdelen på hans hjässa, nästan helt försvinna in i bröstkorgen? Han skulle kunna fortsätta tala men bara ett dovt mummel därinifrån skulle uppfattas av omgivningen. Han skulle bli mer och mer frustrerad av sin belägenhet men inte kunna göra så mycket åt det hela. Operation var inte att tänka på. Hursomhelst. Någon dag senare skulle vi vara framme. Ögonen, som han rimligen sett en del snusk med, spelade däremot fritt i sina hålor och han körde bra. Jag satt still för länge på resan ner och fick under ett par timmar mycket ont i magen och svårt att gå. Tog mig trots detta fram till föraren Tysk vars stora, avvaktande ögon synade mig frågande. Han stannade till vid en mack men sa att han skulle åka om jag inte kom tillbaks inom tio minuter. De vita, långa skäggstråna under hans näsa reste sig då han talade. De hade ingen tid att passa men skulle följa honom i graven. Tio minuter. Bussen stod kvar. Bakom vårt sätespar satt ett tvillingpar utan ögon och skrattade ihåligt tillsammans. Utan ögon. Full buss. Slingriga vägar ledde oss fram till bergen och byn. Fuck. De franska alperna krossade alla tabeller och skulle räcka bra de månader vi var där. De månader vi var där och avkalkade oss, de månader vi följde upp en gammal mardröm, de månader vi åkte skidor.

Foggy Notion. En overkligt solig, klar dag tog vi Téléphérique de l'Aiguille du Midi upp till Aiguille du Midi på toppen av Mont Blanc. Istället för att som vi först tänkt ta backarna ner till Courmayeur på den italienska sidan av Mont Blancmassivet valde vi, eftersom vädret var så klart, off-piståkning tillbaka ner mot byn Chamonix. En lång väg. Hemåt tillbaks genom djupsnön. Efter bara några minuters åkning mörknade plötsligt himlen över oss och det började snöa. Vi kände inte alls till området men fortsatte skidåkningen. Foggy Notion. Jag minns att jag kom att tänka på tvillingarna från bussen ner till skidorten. På att de saknat ögon men ändå skrattat så mycket och så märkligt. Jag hade hånglat med en av dem på en fest några år tidigare vilket hon inte ville låtsas om. Eller hade hon verkligen glömt? Som om minnet av festen och dagarna efteråt täckts över av annat under tiden som gått sedan dess. Under bussresan hade jag fått lära känna henne liksom på nytt. Idiotiskt. Lättsamt. Kallt. Varmt. Men här och nu - mer snö. Mycket mer snö från himlen. Vitt överallt. Nu såg vi knappt våra egna stavar. Eftersom vi inte såg ens våra egna pjäxor var det omöjligt att stående hålla balansen under åkningen utför. Vi gled hukande sakta nedför branten. Snö i munnen. Blev svårt att andas. Ingen sikt. Blindhet. Varje decimeter en chansning. Branten hade öppningar i marken det visste vi. Några kunde ljudlöst stoppa all korrespondens hem för alltid det visste vi också. Utan att rapa. Var fanns de klyftorna? En bit i taget. Efter en lång stund blev det ljusare. Efter hur länge? Såg en flik av himlen och sedan något mer och mer av allt det andra. Kamraten till exempel och där var väl dalen och där var väl byn? Var det över?

foggy
notion




http://www.wrh.noaa.gov/hnx/newslet/summer03/fog.jpg